Som utlovat kommer här ett inlägg med mina tankar kring träning och mitt val av en ny livsstil.
För det är faktiskt vad det är.
En helt ny livsstil.
Jag har ända sedan 16 års ålder, alltså under fem år, tänkt att "det där med gym kanske är mig grej".
Men hela tiden har det funnits anledningar till att skjuta själva starten på framtiden. Bristande motivation, pengar eller tidsbrist. Jag har gått medelgympa, step up, bosu och diverse andra pass och tyckt att det varit roligt, men någonstans har jag ändå känt att det inte är den ultimata träningsformen för mig. Tiden har passerat och jag har pendlat upp och ner i vikt och känt mig mer och mer otränad och "pluffsig". Många gånger har jag stirrat mig blind på siffrorna på vågen. Även om vikten absolut inte säger allt om hur man mår och ser ut, så är det en siffra och det finns BMI och ideal i samhället som ständigt talar om för en hur mycket man ska väga. Jag har alltid vägt mer än vad man "ska" göra enligt min längd. Har alltid fått höra att jag är överviktig enligt BMI. Det är inget som blivit över en natt, några månader eller ett år, utan jag har alltid varit "större" än jag ska. Eftersom det alltid varit så är det något jag accepterat och jag har väl egentligen aldrig mått dåligt över min vikt, utan mer sett till att jag mår bra och att det är huvudsaken. Men tyvärr finns det en liten djävul i mitt huvud, som säkert alla känner igen. Den lilla djävulen som så fort den får möjlighet ska påpeka negativa saker. "Vilka tjocka ben du har", "vad rund du ser ut i ansiktet", "vad tjock du ser ut på kort", "Vad stor du är jämfört med henne" osv osv. Jag kan bli förbannad på mig själv för att de tankarna dyker upp, och för att jag låtit dem påverka mig. Som jag skrev har jag aldrig mått dåligt över min vikt, men har heller inte känt mig helt bekväm i alla situationer och har många gånger önskat att jag sett annorlunda ut.
Jag vet att utseende och ens yttre inte är allt, därför har jag aldrig lagt så stor vikt vid min vikt att jag mått dåligt av den. Jag vet att jag har många andra kvalitéer och har ofta fått komplimanger för mitt hår, mina kläder, mitt intellekt, min förmåga att tillföra kvalité till saker, min organisationsförmåga, min omtänksamhet, humor mm.
I början av hösten började S gå till ett gym här i stan tillsammans med en kollega. Då väcktes min lust att komma igång med träningen och jag började fundera på att köpa mig ett gymkort. Men som tidigare fanns det ett hinder. Nämligen pengar. Som arbetslös fanns det inga pengar att lägga på ett gymkort. Dagarna gick och jag och Julia började prata mer och mer om att det skulle vara kul att börja träna och göra det tillsammans. Hon följde med Carro och testade och några dagar senare hakade även jag på. Lite nervöst till en början då det var en ny miljö som var helt obekant och man inte visste vilka som skulle vara där. Vi började med en halvtimmes cross-trainer och jag tyckte att det var svårt till en början men ganska snabbt kom jag in i rytmen och hittade balansen. Sedan testade vi olika maskiner och övningar. För varje ny övning fylldes jag med mer och mer endorfiner och jag kände bara YES! Äntligen har jag hittat en träningsform som passar mig! Nästa gång vi gick till gymmet köpte jag ett årskort som betalas via autogiro varje månad, så pengar blev plötsligt inte längre ett hinder.
Nu är det några veckor sedan jag köpte mitt kort och jag försöker hinna med att träna 4-5 ggr i veckan. Det är lite pussel eftersom jag jobbar nästan heltid, har två älsklingar som jag vill ha så mycket tid som möjligt med och sedan ska hinna med att äta, sova, vila och göra annat roligt. Men de veckor S jobbar förmiddag har jag tränat med mina vänner efter jobbet och de veckor S jobbar kväll har jag tränat själv innan jobbet. Mina närmsta vänner tränar på samma gym och det är skönt att det nästan alltid finns någon att gå med, samtidigt som jag lika gärna kan träna själv om jag känner för det. Jag tycker det är lika roligt, oavsett om jag är själv eller har sällskap. Och vet ni? Jag längtar till nästa gång jag ska gå och träna! Jag längtar efter att utmana mig själv, kämpa det lilla extra när jag inte tror att jag orkar mer och jag längtar efter känslan när jag klarat ett pass på cross-trainern eller ett set med övningar. Det är en enorm känsla av självtillfredsställelse. Av stolthet och av glädje.
Mitt mål med träningen är inte att gå ner i vikt. Självklart vore det trevligt om jag tappade några kilon men eftersom jag älskar att träna med maskinerna och bygga muskler så kan jag inte förvänta mig att jag ska bli så mycket lättare då muskler väger mer än fett. Mitt mål är inte att bli smal, för det vet jag att jag inte kan bli. Jag har inte en smal kroppstyp eller benstomme. Mitt mål är heller inte att se ut som någon annan. Mitt mål är att känna mig i form. Att allt slit vid maskinerna visar sig i form av muskler. Att jag kan ha jeans eller byxor utan att kärlekshandtagen åker över kanten. Att jag ska vara fastare i kroppen. Att jag ska träna för att det är roligt och för att jag vill. Att jag ska må bra och vara stolt över mig själv. Att jag kan se mig själv i spegeln och veta att jag har lyckats med något jag länge velat men aldrig tagit tag i. Att jag inte känner mig "stor" utan jävligt snygg och vältränad!
Att jag är stolt över mig själv.
MÅNGA KRAMAR
♥
_big.jpg)
