De som sår med tårar ska
skörda med jubel, står det i Bibeln.
Slår det ordspråket in
väntar en framgångsrik vinter i Kinnarps Arena.
Men verkligheten är
sällan så enkel.
Vissa spelare är mitt
uppe i sorgearbetet, däribland lagkaptenen Johan Davidsson.
Han är en av dem som
gråtit mest över vännen och lagkompisen Stefan Liv.
Jag såg HV träna innan
minnesstunden i går och även om det var en stängd träning, gick det att följa
den genom de stora glasrutorna in till b-hallen.
Inget stoj, inget glam,
inget snack därute på isen.
Bara tjugo professionella
hockeyspelare som gjorde sitt jobb.
Det mest gripande jag upplevt
Men tankarna var på ett
helt annat håll.
Tränaren Ulf Dahlén,
sportchefen Fredrik Stillman och lagets psykolog Pär Pettersson har ett tufft
jobb framför sig.
Mitt i sorgen måste de
förbereda laget inför seriepremiären mot Djurgården och man har redan tagit ett
steg, då man beslutat att inte skjuta på den matchen.
Hur smärtsamt det än må
vara.
Det måste finnas tid att
sörja, som Johan Davidsson uttryckte det i går.
Det måste få ta den tid
det tar och det kommer att ta längre tid för vissa än för andra.
Att vinna hockeymatcher
måste kännas ganska oväsentligt för de flesta HV-spelare just nu.
Samtidigt har de fått en
gemensam drivkraft som kommer att finnas på bröstet hela säsongen.
En positiv kraft i en
miniatyr av Stefan Livs klassiska tröjnummer 1.
Kan de samla sig runt
det, kan även HV 71 bli nummer ett i vinter.
Jag är säker på att det
är vad Stefan Liv själv hade önskat.
Minnesstunden i går var
det mest gripande jag upplevt.
Åtta tusen människor som
strömmade genom Kinnarps Arena och en ceremoni som var så knäpptyst att HV:s
ordförande Hans-Göran Frick knappast behövt utlysa en tyst minut.
Den gjorde ingen
skillnad.
Ceremonins mest rörande ögonblick
Sedan lagkompisarnas
tårfyllda ögon som blänkte i den nedsläckta arenan.
En rödgråten Per Ledin,
en stillsamt snyftande Johan Davidsson, en våldsamt hulkande Björn Melin som
bröt ihop när han lagt sin röda ros framför bilden av en jublande Stefan Liv.
Och så de två knattarna,
Stefan Livs små söner och ögonstenar, som bars fram till minnesplatsen mitt i
arenan.
– Pappa, utbrast den
tvåårige sonen glatt mitt i allt det mörka.
För liten att förstå
vidden av den här tragedin.
Det var nog hela
ceremonins mest rörande ögonblick och lämnade alla kämpande med gråten i
halsen.
Jag kände mig helt tom
efteråt och då var jag inte i närheten att stå Stefan Liv så nära som de flesta
av spelarna i HV 71.
Jag har inte skrivit ett
ord om Stefan Liv som person i den här texten.
Scenerna i och utanför
Kinnarps Arena talar för sig själva.
De tusentals brinnande
ljusen, bergen av röda rosor, alla barnteckningar med en sista, spretig
hälsning till idolen.
Fansen som sov hela
natten utanför entrén för att vara säkra på att komma in och köerna som var längre
än inför en SM-final.
Där väntade allt från små
hockeyknattar till 80-åriga damer.
Alla med en relation till
en spelare och person som ALLA tyckte att de kände.
Även de som aldrig
träffat honom.
Det säger allt om Stefan
Livs storhet som människa.
Mats Wennerholm
